Per Ahlmark:
Sven Rydenfelt-föreläsning 1999
"Kommunism och liberalism -
tankar tio år efter Murens fall"
Lund 18/11 1999

FÖR FYRA ÅR SEN skrev Sven Rydenfelt en artikel om civilkurage. Bärarna av den egenskapen är ofta "ensamma människor med ord och idéer som enda vapen", menade han. Varför har man så ofta försökt tysta dem?

Rydenfelts svar är att alla typer av härskardömen bygger på "ideologier och dogmer. Kritiseras idéerna sönder, rasar de (väldena) som korthus". Sovjet-imperiets sönderfall är ett avgörande exempel på hur det kan gå, när idégrunden undermineras, menar Rydenfelt.

Han påminde naturligtvis om att människor med civilkurage riskerar livet i totalitära samhällen. Kritikern i demokratiska länder "slipper billigare undan". Men inte heller i en nation som Sverige "attackerar man heliga kor ostraffat".

Sven Rydenfelt är själv ett exempel på hur man i ett fritt samhälle kan trakassera en kritiker, som driver teser som inte är politiskt korrekta. I diktaturerna finns många fler exempel på hur människor med otillåtna åsikter isoleras och straffas. De flesta av dem kommer aldrig, i motsats till Rydenfelt, att bli upprättade medan de själva är närvarande. I massgravarna, där, vilar desto fler.

En annan skillnad är att en dissident i en demokrati själv kan vara med och förvandla det ideologiska klimatet. Visserligen vet vi att stora tidningar också i ett fritt land ibland visar sitt ogillande, år efter år, genom usla recensioner (eller inga recensioner alls), eller genom systematiska refuseringar, eller genom aggressiv och nedlåtande polemik (som inte får bemötas) -- alla metoder som får kritikern att framstå som fanatiker eller mindre vetande.

Men också då finns i en demokrati tillräckligt med talarstolar, förlag och tidskrifter för att en man eller kvinna med civilkurage ska kunna slå sig fram. Rydenfelt har själv visat både hur farlig konformismen kan vara och hur man kan bryta sönder den. Synen på marknadsekonomin är nu i grunden förändrad; socialismen är en idérörelse som, sen flera år tillbaka, håller sig på defensiven. För denna insats i frihetens och förnuftets tjänst bör vi, som är yngre än Rydenfelt, uttala vår tacksamhet.

Rubriken för dagens föreläsning tolkar jag på följande sätt. Med "kommunism" menar jag naturligtvis främst de marxistiska läror och regimer, som plågade världen så länge och i några fall fortfarande gör det. Men jag avser också att i resonemanget inkludera diktaturer av annan politisk färg. Med "liberalism" syftar jag inte främst på några politiska partier utan på styrelseformer, som bygger på yttrandefrihet, fria val, marknadsekonomi och rättssäkerhet. Jag talar med andra ord om västerländsk demokrati.

Att synpunkter på det ämnet nu i november 1999 blir "tankar tio år efter Murens fall" är ofrånkomligt av rena almanacksskäl. Men mina reflexioner domineras inte av det senaste årtiondet utan av det århundrade, som tar slut om drygt sex veckor. Jag är mer intresserad av en tämligen pålitlig sammanfattning av det senaste seklet, än av en osäker beskrivning av det senaste årtiondet.

Det betyder inte alls att jag underskattar det som hände för tio år sen. Tvärtom, jag håller helt med Charles Krauthammer, kolumnisten i Washington Post, när han lördagen den 12/11 1999 kallade kommunismens fall i Europa och den sovjetiska kollapsen för "händelser av bibliska proportioner". Krauthammer får oss att minnas dem som på 80-talet hånade president Reagan, när han kallade Sovjetunionen för "det onda imperiet". De har tystnat i dag. De låtsas nu att vi alla på den tiden "sjöng från samma antikommunistiska sångbok".

Det gjorde vi inte alls, säger Krauthammer med rätta. Västmakterna vann det kalla kriget trots, och inte på grund av, de så kallade "realisterna", som ville "nyansera" bilden av Sovjet, för att underlätta "avspänningen". Skulle Krauthammer få reda på vad svenska regeringar under Palme och Carlsson ansåg om Reagan och det kalla kriget, skulle hans förakt svämma över.

De senaste tio åren bör, menar jag, ses i ljuset av (eller i mörkret av) de senaste hundra åren. Vårt sekel har främst varit en dragkamp mellan tyranniet och friheten. Det är omöjligt att förstå 1900-talet utan det perspektivet.

Dessutom har de tio åren efter Murens fall givit oss ofantligt mycket mer kunskaper än vi hade förr. Det mesta av den litteratur som jag nu bygger på, har nått oss under 90-talet. Mängder av arkiv i tidigare kommunistländer har öppnats. Och många forskare i väst har blivit mycket mer frispråkiga sen Sovjet-väldet föll sönder.

LÅT MIG BÖRJA RESAN i den ryska stad som nu kallas Kaliningrad och förr hette Königsberg. För 200 år sen bodde där Immanuel Kant, en av grundarna av den moderna filosofin. 1795 utkom i Königsberg ett slags traktat, som Kant kallade "Den eviga freden". Han tänkte sig en union av liberala republiker, som var så kloka och kände så stor samhörighet med varandra att de aldrig hamnade i krig. Så kunde freden ta över. (Förnuftet upprättade institutioner, som höll tillbaka människans egoistiska och aggressiva böjelser).

1795 - ingen demokrati fanns då på jorden, ingen hade heller funnits. De liberala republikerna var en tanke som växte fram i huvudet på filosofen. Om deras eviga fred visste Immanuel Kant ingenting men levde sig allt starkare in i sin egen vision. Och liberalismen var hans verktyg.

I dag vet vi att det aldrig har hänt i historien att två demokratier gått i krig mot varandra. Många historiker, statsvetare och fredsforskare har undersökt saken och nu på 1990-talet kommit till en gemensam slutsats. Demokratier har upprättat en "inbördes fred". Fria stater skapar "fredszoner". Forskningens dominerande ståndpunkt i dag har utvecklats av bland andra Bruce Russett, Michael Doyle, James Lee Ray, R J Rummel, Zeev Maoz, Spencer R. Weart och flera andra. Jack Levys ord sammanfattar deras slutsats: frånvaron av krig mellan demokratiska stater "är det närmaste vi har en empirisk lag i internationella relationer".

Man har främst undersökt mellanstatliga krig (inte inbördeskrig) mellan oberoende nationer -- dock inte väpnade konfrontationer som lett till ett starkt begränsat antal offer -- som lett till ett stort antal dödade soldater. Har det utkämpats något sådant krig mellan demokratiska länder?

Flera forskare har undersökt samtliga krig från omkring 1816 till omkring 1991. För att kunna analysera statistisk signifikans har man undersökt "par-krig" ("pairs" eller "dyads" är de engelska uttrycken). Man har helt enkelt format "bilaterala krig" av de krig som haft flera eller många krigförande, på ena eller båda sidorna.

Under den perioden har det varit 353 "par-krig", d v s krig mellan två stater i de omkring 70 krig som drabbat världen under dessa 175 år. Av dessa 353 parkrig har 198 utkämpats mellan icke-demokratier. I 155 fall har en demokrati bekrigat en icke-demokrati. Antalet krig, där en demokrati stått mot en annan demokrati: noll (0) fall. Det finns inget undantag.

Vi kan gå till Dean Babsts analys av världskrigen. 33 oberoende stater var inblandade i första världskriget. Tio var demokratier. De slogs aldrig mot varandra.

52 länder deltog i andra världskriget. 14 av de 15 demokratierna var på samma sida. Finland är undantaget, och det landet utkämpade krig mot Sovjet i viss samverkan med Nazi-Tyskland. Stalin lyckades pressa Storbritannien att formellt förklara krig mot Finland. Men inga som helst militära aktioner inträffade mellan Finland och någon annan av de fria nationerna. Med andra ord: inga demokratier sköt mot varandra i andra världskriget heller.

Men här är definitionerna avgörande. Under en forskningsperiod vid Wissenschaftskolleg zu Berlin har jag studerat dem och deras tillämpning. De flesta böcker på området har utkommit under 90-talet och naturligtvis i Förenta staterna.

När man talar om "demokrati", är det här svårt att nyttja den definition, som ofta används i dag: "Styrelse som bygger på fria val, med en röst för varje vuxen medborgare, under politisk frihet för oppositionen och massmedierna". Med den definitionen hittar vi ingen demokrati under 1800-talet och mycket få fram till slutet av första världskriget. Alla länder, där till exempel kvinnor inte har rösträtt, utesluts då omedelbart. Och ju färre demokratier vi finner, desto mer osannolikt är det ju att vi upptäcker några krig mellan dem. Alltså måste man bredda definitionen för att få in fler länder i analysen.

Det här diskuteras inte minst av James Lee Ray i en av hans böcker. Hans definitioner liknar dem som nyttjas av flera andra forskare. En demokrati är, enligt Rays definition, en stat där både de som leder den verkställande makten och medlemmarna av den lagstiftande församlingen bestäms i rättvisa val under politisk tävlan. "Rättvisa val under politisk tävlan" definierar han som val där åtminstone två oberoende politiska partier deltar, där minst hälften av den vuxna befolkningen har rösträtt och där man haft åtminstone en fredlig, konstitutionell växling vid makten mellan politiska partier, grupper, fraktioner eller koalitioner.

Ett "mellanstatligt krig" förutsätter att de båda stridande parterna har minst en halv miljon medborgare vardera. Den nationella självständigheten före första världskriget konstitueras av diplomatiskt erkännande från Frankrike och England. Efter första världskriget är kriteriet, att länderna varit medlemmar av Nationernas Förbund eller Förenta Nationerna och blivit diplomatiskt erkända av åtminstone två stormakter.

"Krig" definieras som en militär konflikt med minst 1.000 döda.

Jag hinner inte diskutera varför den avvägning som James Lee Ray och andra gör verkar vara den mest rimliga, även om också den i vissa fall är problematisk. Men i den intensiva debatten om "demokratiernas fred" har vissa forskare hävdat, att främst 19 krig är, eller kan vara, undantag från regeln. Låt mig ytterst snabbt och summariskt sammanfatta dem för att ge en bild av problemen.

1.       Atén mot Syrakusa drygt 400 år före vår tideräkning; Atén hade mängder av slavar, och kvinnorna hade inte rösträtt.

2.       Främst Holland mot England i slutet av 1700-talet; en femtedel av de vuxna männen hade rösträtt i England. I Holland hade bara 12 procent av befolkningen rösträtt så sent som 1800.

3.       England mot Frankrike i krig under tio år efter franska revolutionen; enbart en liten minoritet av de vuxna männen fick rösta i England fram till slutet av 1800-talet.

4.       England mot Förenta staterna 1812; England, se ovan.

5.       Belgien mot Holland 1830; det var knappast ett mellanstatligt krig, eftersom länderna ingick i ett slags federation. De levde inte heller upp till definitionen på "demokrati", och konflikten var inte blodig nog för att räknas som "krig".

6.       Det schweiziska inbördeskriget 1847; ja, det var ett inbördeskrig, och inte ett "mellanstatligt krig".

7.       Rom mot Frankrike 1849; båda parterna var under den tiden relativt ofria och faller inte under definitionen på "demokrati".

8.       Det amerikanska inbördeskriget; detta är ett fall som ofta åberopas av dem som förnekar demokratiernas fred. Men för det första var det ett inbördeskrig och inte ett mellanstatligt krig. För det andra var ledarna för sydstaterna knappast demokratiskt valda. För det tredje var närmare 40 procent av sydstaternas befolkning slavar, naturligtvis utan rösträtt. Inte heller vita kvinnor fick rösta där.

9.       Spanien mot USA 1898; ja, USA var en demokrati enligt definitionen, men Spanien var det inte: valen var manipulerade, kungen hade mycket stor makt, halva senaten utsågs inte i val, och så vidare.

10.   1899 års krig mellan Filippinerna och USA; Filippinerna var inte demokratiskt och blev en självständig nation först 1946.

11.   Boerkriget kring sekelskiftet; den vita befolkningen i Sydafrika var mindre än en halv miljon. Många av de vita männen hade inte rätt att rösta, och kvinnlig rösträtt fanns inte. Den svarta befolkningen saknade alla sådana rättigheter.

12.   Första världskriget; den tyske kejsaren hade en rad rättigheter: han utnämnde kanslern, som han också kunde avskeda, hade direkt maktutövning över armén, spelade en stor roll i utrikespolitiken, etc.

13.   Finland mot Storbritannien under andra världskriget; se ovan.

14.   Israel mot Libanon 1948; Libanon var ingen demokrati, och Israel hade inte hunnit hålla val till Knesset innan kriget bröt ut.

15.   Indien mot Pakistan, 1948 och senare; Pakistan var under långa perioder en icke-demokrati; då bröt också krigen ut. Under Pakistans mest demokratiska år 1962-1964 och 1988-1992, inträffade inga militära konflikter mellan de två länderna.

16.   1967 års krig mellan Libanon och Israel; det förekom inga omfattande stridshandlingar på den fronten under sexdagarskriget.

17.   Turkiet mot Cypern 1974; Cypern hade då kollapsat i en kupp, som utfördes av den grekiska militärjuntan.

18.   Peru mot Equador, 1981 och senare; antalet krigsoffer var mycket begränsat.

19.   Konflikterna i den postkommunistiska världen efter 1991; Serbien var (och är) enligt definitionen inte demokratiskt. Inget av de krig där Serbien deltog var följaktligen en konflikt mellan demokratier. Och Armenien och Azerbaijan: inget av länderna hade varit med om en fredlig maktväxling mellan oberoende politiska partier.

DE HÄR FALLEN visar hur lättsinnigt det är att vifta bort upptäckten att demokratier aldrig har gått i krig mot varandra. Många människor blir påtagligt irriterade över den forskning, som visar att den politiska friheten är avgörande för att hindra krig och massmord. Inte minst debattörer med marxistisk bakgrund avskyr sådana iakttagelser. Ännu ilsknare blir de av forskningens förklaringar till "den demokratiska freden".

 

Professor Bruce Russett vid Yale-universitetet menar att det finns två grupper av förklaringar. Den första handlar om "demokratiska normer och kultur". De ledande i en demokrati är vana vid, att motsättningar i det egna landet kan lösas med kompromisser och icke-våld. Därför utgår de från att också en konflikt med en annan demokrati ska avgöras med samma metoder, och den andra staten resonerar på liknande sätt.

 

Den andra gruppen av förklaringar handlar om "strukturella och institutionella hämningar". De fria ländernas krafter och motkrafter, deras maktbalanser och arbetsfördelning, deras behov av offentlig debatt för att mobilisera stöd för sin politik -- allt detta minskar dramatiskt riskerna för storskaligt våld. Och, återigen, politikerna i fria länder utgår från att politiker i andra fria länder har samma begränsningar av handlingsfriheten som de själva.

 

Eller med enklare ord: det är nästan omöjligt i en demokrati att få folkligt stöd för en militär konfrontation med annan demokrati. Människorna i respektive land känner varandra alltför väl. De litar på varandra alltför mycket. Det upplevs som naturligt att man talar med varandra och når kompromisser. Att börja skjuta skulle uppfattas som löjligt och oansvarigt.

 

I samspel och maktspel mellan fria nationer är dessa nästan alltid "duvaktiga". De ser på varandra som vore de släkt med varandra. Detta är en av lärdomarna av det sekel, som sett genombrotten för både demokratin och den totalitära staten. Demokratierna känner sin egen mentalitet och idéuppsättning. De vet därför, att de inte behöver nyttja våld mot varandra. De totalitära staterna känner också sitt eget tänkande och de egna värderingarna. Därmed förstår de att väpnade konflikter dem emellan ofta blir ofrånkomliga.

 

När vi i dag diskuterar Immanuel Kants teori, har vi massor av erfarenheter och kunskaper att luta oss emot. Låt oss göra det också när vi ställer frågan om massmorden i vår tid.

 

DÅ ÄR DET OFRÅNKOMLIGT att ta sig till Hawaii, där R J Rummel bor och verkar. Jag presenterade honom för svenska läsare och liberaler i den bok som 1997 kom ut på Timbro, Det öppna såret. Sen dess har jag fullföljt de studierna och jämfört Rummels resultat med andra forskares. Huvuddelen av hans storverk är publicerat de senaste tio åren.

 

Jag kommer under nästa årtionde att uthålligt nominera Rummel till Nobels fredspris. Den norska Nobelkommitténs ledamöter kan då inte längre undvika hans namn, genom att hänvisa till att de inte har läst hans böcker. På Rummels egen hemsida, som öppnades förra året, finns drygt 4 000 sidor och omkring 900 dokument i form av analyser och tabeller. Den är föredömligt pedagogisk och rymmer flera av hans böcker. Där är lätt att leta fram de länder, perioder och massmord som man vill ha fakta om. Rummels webbsite

 

Vem som helst kan alltså snabbt få detaljer, sammanfattningar och källhänvisningar om det politiska mördandet i vårt sekel. Jag har aldrig hört talas om en viktigare webbsite på Internet.

 

Rummel har lanserat begreppet "democide", som täcker folkmord och massmord. Den detaljerade definitionen ringar in allt dödande, som regimer utlöst och som i civiliserade länder kallas "mord" när enskilda begår det.

 

Därefter går han igenom litteraturen om det politiska mördandet - böcker, vittnesmål, artiklar - och finner mängder av kvantifieringar. För varje massaker, period, land, läger etc gör han sen själv tre skattningar. Vilken är den högsta tänkbara mordsiffran här? Den lägsta tänkbara? Och den "sannolika", med dragning åt det försiktiga.

 

Alla sifforna är offentligt redovisade. När nya dokument, vittnesmål och analyser publiceras, kan man alltså kontrollera och justera hans bedömningar. Rummel gör det möjligt för sina kritiker att hitta svagheter i hans texter. För nya generationer är det lätt att bygga vidare.

 

En annan känd forskare om massmorden, professor Irving Louis Horowitz, medger själv i en bok att Rummel har förnyat vårt tänkande genom sina otroliga arbetsinsatser. Att studera vår tid utan att hänvisa till Rummels "massiva" livsverk är inte längre möjligt, skriver Horowitz. "Vi har alla blivit lite större genom att klättra upp på Rummels axlar".

Vad vi ser från Rummels axlar är sensationellt. Ungefär 170 miljoner människor har troligen dödats i democide mellan 1900 och 1987. Av dem har omkring 138 miljoner mördats av totalitära regimer och cirka 28 miljoner av auktoritära regeringar. Diktaturerna blir därmed ansvariga för mellan 98 och 99 procent av 1900-talets politiska dödande.

"De tre stora" vad gäller mördande är Sovjetunionen (omkring 62 miljoner), Kommunist-Kina (35 miljoner) och Nazi-Tyskland (21 miljoner).

 

Hur många har då mördats av kommunister av olika slag? Enligt Rummel har 23 kommunistiska regimer (och gerilla) avlivat 110 miljoner människor under 1900-talets första 88 år. Det är tre gånger fler än de 38 miljoner människor som dött på "slagfält" i alla krig, under samma tid.

 

När de här siffrorna läggs fram, blir blev det ett väldigt gny från före detta maoister, stalinister och trotskister. Hånfullt avvisar man Rummels siffror, naturligtvis utan att ha läst honom. Kommunister, som vill dölja sitt förflutna, avskyr att höra talas om de förbrytelser, som de en gång försvarade eller försökte mörklägga på andra sätt.

Vilken regim har dödat flest människor i proportion till det egna landets befolkning. Under tre och ett halvt år utrotade Pol Pot och hans röda khmerer omkring 2 miljoner människor av en befolkning på 7 miljoner.

Av kommunistländer har naturligtvis Sovjet, Kommunist-Kina och Pol Pots Kambodja varit de mest mordiska. Men också Nordkorea, Vietnam och Jugoslavien har troligen dödat mer än en miljon människor vardera, och Etiopien ligger bara snäppet under.

De här massakrerna och denna terror har utlösts av ursinnet och de utopiska strävandena från marxister med makt. Giftermålet mellan absolut ideologi och absolut makt har lett till katastroferna. Det som gör denna sekulära religion så farlig, sammanfattar Rummel, är att den målmedvetet erövrar nästan alla statens instrument för maktutövning i syfte att utplåna eller kontrollera alla oberoende maktkällor, såsom kyrkan, olika yrkesgrupper, fackföreningar, privat näringsliv, skolor, organisationer och, naturligtvis, familjen.

 

Kommunismen har varit det största sociala experimentet i historien. Den blev också den största olyckan. Rummel menar att det är "vår tids viktigaste faktum" att demokrati bevarar liv och att diktatur släcker liv.

Frågar vi vilket land som haft det snabbaste folkmordet i proportion till sin befolkning är svaret troligen Rwanda. Av 7 miljoner människor där dödades mellan en halv och en miljon under tre vårmånader 1994.

 

Vilket folk har då drabbats hårdast oberoende av i vilket land som massakrerna utförts? Under Förintelsen av Europas judar mördades omkring sex miljoner av de kanske 9 miljoner som levde under nazistiskt styre i ett antal europeiska stater. (Och andelen dödade armenier, omkring 2 miljoner av de armenier som levde i Turkiet, är ohyggligt hög. Det turkiska folkmordet på armenier under främst första världskriget är en av de hemskaste och minst omskrivna av 1900-talets katastrofer).

 

Vad professor Rummel visar är alltså, att mellan 150 och 200 miljoner människor under 1900-talet sköts, knivskars eller torterades till döds, de frystes eller svältes eller arbetades eller slogs ihjäl, de brändes levande, dränktes, hängdes, bombades eller gasades, de mördades på ett oräkneligt antal andra sätt. Återigen, det handlar här om avsiktliga angrepp på obeväpnade, hjälplösa egna medborgare eller utlänningar.

(Vad är det då som gör ett sådant dödande möjligt? Än en gång är svaret: graden av maktkoncentration och ofrihet avgör om ett land kan gå in för massmord. Det är demokratins maktbalanser och öppenhet som bevarar liv och fred. Det är diktaturernas förintande av friheten som leder till att också människor förintas).

 

UNDER DET GALNA KVARTSSEKLET, då olika sorters kommunism dominerade så mycket av den politiska kulturdebatten i Sverige, sade man ofta: Demokratin är inte angelägen i Tredje världen. Frihet där vore en "formalitet". Viktigare är att ha mat på bordet. Liberalismen passar inte för u-länder - det är marxismen som hjälper de fattiga.

 

Så urholkades tron på friheten i ett par svenska generationer. De fri- och rättigheter, som vi anser självklara för Västeuropa och Nordamerika, var inte mycket att ha för Tredje världens folk. När araber massdödade andra araber, blev det sällan protester. När kineser sköt kineser med nackskott, och när kubaner kastade andra kubaner i fängelse, hade de säkert skäl som för dem var tillräckliga, sade man. Vi ska stödja de här länderna "på deras egna villkor".

När författaren P O Enquist försvarade de röda khmererna under deras mördande, skrev han: Det här lär oss "att inte alltid använda våra måttstockar, lär oss vikten att försöka lyssna, försöka förstå". Enligt min mening är det motsatsen vi borde lära oss: att tillämpa ungefär samma måttstockar.

 

Varför ska asiater, latinamerikaner och afrikaner behöva leva i skräck? Känns piskans slag mindre på deras ryggar? Är deras ångest när pistolen pressas mot huvudet mer uthärdlig, än när européer mördas på samma sätt? Plågas inte kubaner eller kambodjaner, när de skiljs från sina familjer eller ser sina kära bli torterade?

 

Detta är den omvända rasismen. Man låtsas förstå och respektera andra folk, när man i själva verket uttrycker förakt för dem, och deras rättigheter.

 

Propagandan om "asiatiska värden" handlar ytterst om samma sak. Ett antal auktoritära regimer av olika färg i östra Asien påstår att demokrati är främmande för deras länder. Ofta åberopar de sin egen kulturs historiska och religiösa ikoner och traditioner. Konfucius som ideologisk ledare mot västerländska irrläror har fått en renässans för både kapitalisterna i Singapore och kommunisterna i Peking. Islams värden har ivrigt predikats, när tidigare självhärskare i Indonesien och nuvarande ledare i Malaysia försökt övertyga sin befolkning att avstå från friheten.

 

Frågan är med andra ord: är demokratin ett västerländskt påfund som Asien bör vara utan?

 

När kommunismen föll i Europa, hade Taiwan redan börjat omvandlas från en förtryckande nation till fullvärdig demokrati. På 90-talet har de sista stora stegen tagits. På senare år har också Sydkorea blivit demokratiskt. Filippinerna har liberaliserats, liksom delvis Thailand. Den färska maktväxlingen i Indonesien antyder att det land, som har världens fjärde största invånarantal, kan komma att radikalt luckra upp sina diktatoriska traditioner.

 

Här är just Taiwan ett nyckelland. För första gången i historien finns en kinesisk nation, som styrs genom fria val och fri debatt. Av länderna i östra Asien är Taiwan, vid sidan av Japan, i dag den mest vitala demokratin. Visst, Kommunist-Kina har en 60 gånger större befolkning. Men Taiwans 22 miljoner är ungefär lika många som alla människor som bor i de nordiska länderna.

 

Dessutom har en föredömligt skött marknadsekonomi gett Taiwan en ekonomisk tillväxt på mellan 5 och 10 procent per år, under ett halvsekel. Det skulle inte förvåna mig, om Taiwans befolkning inom ett antal år når en levnadsstandard som motsvarar Sveriges.

 

Några gånger på senare år har jag suttit i avspända samtal med Lee Teng-hui, Taiwans president, som drivit fram de demokratiska reformerna. På flera sätt är han centralgestalten i motståndet mot agitationen om "asiatiska värden". När president Lee ger minnesbilder från sin politiska karriär är nästan allt fokuserat på friheten.

 

Det finns universella och nationella värden, sade han till mig ett par dagar innan han åter skulle installeras som landets president, den förste som var direktvald i ett fritt val. De universella värdena, menade Lee, är rättssäkerhet, yttrandefrihet och fria val. De nationella värdena handlar om kultur och traditioner, de skiljer sig från land till land - men de får aldrig upphäva demokratins principer, upprepade han gång på gång.

 

Enbart under fyra år under 1900-talet har Taiwan styrts av Kina och aldrig av Folkrepubliken Kina. Att kommunistregimen i Peking nu vill erövra Taiwan med våld, kan vi förstå: den demokratiska smittan kan ju spridas till fastlandet. Nödvändigt är därför att Förenta staterna slår fast att USA aldrig godtar att världens största diktatur besegrar östra Asiens mest lovande demokrati.

 

Nästan lika viktigt är att också andra fria nationer, framför allt de europeiska, inte låter sig utpressas av Kommunist-Kina. Att ingen av de stabila, fria nationerna i världen har diplomatiskt erkänt Taiwan säger åtskilligt om västmakterna, inklusive Sverige. Ännu tycks vi inte ha lärt oss att en demokratis öde påverkar också vår egen framtid, att den trygghet världen kan uppnå beror på demokratiernas antal, storlek, sammanhållning samt ekonomiska och militära styrka.

 

I stället är det våldsamt överdrivna föreställningar om Kommunist-Kinas ekonomiska utveckling som lockar USA och EU att i en mängd avseenden svika Taiwan. Här är det viktigare med en god affär än med ett gott samvete. Det bekräftar i sin tur att fortfarande, tio år efter Murens fall, är ett av hoten mot oss just oförmågan att förstå 1900-talets drama: den avgörande frågan är i regel dragkampen mellan tyranni och frihet.

 

MARXISTERNA PÅSTÅR ALLTSÅ att Tredje världen inte behöver frihet. De måste i stället ha tillräckligt att äta. Låt oss därför konsultera den främste experten på massvält: professor Amartya Sen.

Under den så kallade bengaliska svälten 1943 dog mellan två och tre miljoner människor i hungersnöd. Det inträffade under den engelska kolonialtiden i Indien.

Men sen Indien blivit en självständig nation 1947, styrd genom ett demokratiskt flerpartisystem, har landet aldrig drabbats av den typen av katastrof. Undernäring, förvisso. Men, som Sen ständigt påpekar, massdöd i massvält har aldrig drabbat det självständiga och parlamentariskt styrda Indien.

 

Det bör jämföras med "Det stora språnget" i Maos Kina 1958--1961. Minst 30 miljoner kineser, troligen många fler, dog då av hunger. 30 miljoner människor - det är tio till femton gånger mer än den gigantiska svälttragedin i brittiska Indien tjugo år tidigare. Jag hänvisar här till den storartade och förfärande boken Hungry ghosts av Jasper Becker. Den kom naturligtvis också ut under 90-talet, nämligen förra året.

 

Hungry ghosts är ett av de få omistliga verken om Kinas moderna historia och om hur en totalitär stat kan fungera. Boken belyser den ekonomiska och politiska inkompetensen i ett kommunistiskt land och hur den utlöser ett gränslöst lidande för hjälplösa medborgare. I ett sådant samhälle måste partipampar på lägre nivåer systematiskt ljuga för partipampar på högre nivåer för att undvika straff. Lögnerna fördummar politiken, de sprider och förlänger svälten. Likgiltigheten för människoliv cementerar katastrofen.

 

Professor Rummel räknar inte in de svältdöda under "Det stora språnget" i begreppet democide, eftersom det knappast är belagt att hungersnöden organiserades med avsikt att döda massor av människor. De 30 eller fler miljonerna döda här ligger alltså i hans beräkningar utanför de 35 miljoner mördade under Mao-tiden. Han utesluter dock inte att bilden av den kinesiska svälten under den perioden blir ännu mer vämjelig, när kommunistregimen i landet har fallit och arkiven öppnats.

 

Däremot anser Rummel att svältdödandet av omkring sex miljoner medborgare i Ukraina i början av 30-talet faller inom democide-definitionen. Den var ju Stalins metod att knäcka den ukrainska nationalismen. Kommunisterna hindrade bröd, kött och andra livsmedel att forslas in i de väldiga områden där människor tynade bort av hunger. Man konfiskerade den mat som fanns där. De sköt husdjuren och straffade, ofta genom avrättning, människor som sökte smuggla in något ätbart till sig själva eller andra, som förtärdes av hunger.

 

Amartya Sen har också gjort ett antal jämförelser mellan olika afrikanska länder, som drabbats av kris i jordbruket (främst på grund av torka) och därmed matbrist. Att hungersnöd inträffar efter bakslag i jordbruket har ofta tagits för givet i Afrika. Sudan, Etiopien, Uganda, Tchad och flera andra länder ger tydliga exempel på hur illa det kan gå utan den disciplin och lyhördhet som fria partier och massmedier tvingar fram.

 

Men hungersnöd kan inte alls förklaras enbart av klimat och natur. Ett demokratiskt system kan först motverka kriserna och därefter tvinga fram en effektiv distribution av de matlager som ändå finns.

 

Låt mig redovisa ett av hans exempel! Han ger fakta om å ena sidan Botswana och Zimbabwe, som tvingades möta dramatiska kriser i sin matproduktion under åren 1979--1981 och 1983--1984. Vid samma tid fick Sudan och Etiopien erfara en mycket mildare minskning av sin tillgång på livsmedel. Men medan de två senare länderna, med en starkt begränsad jordbrukskris, drabbades av allvarliga svältkatastrofer så inträffade i Botswana och Zimbabwe ingen hungersnöd, trots att deras kollaps var betydligt allvarligare. Varför denna skillnad?

 

Jo, svarar Sen, i de två södra länderna fanns en aktiv opposition, som tvingade fram ett rationellt handlande i syfte att hjälpa människor. Regeringarna i Etiopien och Sudan, däremot, behövde inte "räkna med sådana demokratiska obekvämligheter". Men först i mitten på 90-talet blir han beredd att göra följande dramatiska sammanfattning:

"I själva verket är det ett märkligt faktum i den förfärande historien om stora svältkatastrofer, att inget omfattande sådant fall har inträffat i ett land med en demokratiskt vald regering och med en relativt fri press. Hungersnöd har inträffat i antika kungadömen och i vår tids auktoritära stater, i primitiva stamsamhällen och i moderna teknokratiska diktaturer, i koloniala ekonomier, som regerats av imperialister från norr och i nyblivna självständiga länder i söder, vilka styrts av nationella despoter eller av intoleranta enpartiregimer. Men hungersnöd har aldrig drabbat något land som är oberoende, där befolkningen regelbundet går till fria val, där oppositonspartier kan uttrycka kritik och där tidningar tillåts att fritt rapportera…"

 

Skillnaden är alltså åter friheten. Där oppositionen är tystad och massmedierna enbart sprider diktatorns teser, kan miljoner medborgare, som svälter ihjäl, förtigas och nonchaleras - av ideologi, inkompetens och total brist på medkänsla.

 

DE HÄR TRE SAMBANDEN är mer än dramatiska. De utgör inte enbart stommen i en ideologisk livsåskådning. Sammantagna ÄR de, menar jag, en politisk åskådning med väldiga konsekvenser. Demokratier går inte krig med varandra. Diktaturer, men i regel inte demokratier, begår folkmord och massmord av ofattbara dimensioner. Demokratier drabbas inte av svältkatastrofer.

 

Första gången jag sammanställde de forskningar, som ger de tre slutsatserna, var alltså i boken Det öppna såret. Sen dess har jag dels prövat om ny litteratur förstärker eller försvagar bilden av de här sambanden, dels sökt ta reda på om sambanden är så ofta redovisade för allmänheten i olika länder att de kan sägas vara offentlig egendom.

 

Det finns ett antal statsvetare i främst USA som gått till storms mot tesen att en demokrati aldrig har inlett en militär konfrontation med en annan demokrati. Men deras invändningar handlar antingen om andra frågor (som till exempel vilka egenskaper stater har som befinner sig i en snabb liberaliseringsprocess från diktatur till demokrati), eller om hypotetiska och perifera iakttagelser (det var "nära" några gånger, även om det inte inträffade, att två fria stater hamnade i krig mot varandra!), eller i tämligen ofruktbar begrepps-diskussion (det går naturligtvis att vidga definitionen på "demokrati" så mycket att man till slut manipulerar fram ett krig mellan "demokratiska" nationer). Men jag anser att de invändningarna snarast bekräftar det samband som Jack Levy har kallat en "empirisk lag" för internationella relationer.

 

Vad gäller massmorden respektive svältkatastroferna har teserna förstärkts. Den kritik som för två-tre år sen riktades mot professor Rummel var att han överdrev diktaturernas dödande. Nu har kritiken förskjutits. Flera undrar om inte Rummels kvantifieringar är för älskvärda mot de totalitära staterna; Staffan Skotts är, i sin färska bok Aldrig mer! inte den enda som vill höja vissa siffror. Och vad gäller massdöd i hungersnöd har jag inte sett något inlägg, som försökt slå sönder Amartya Sens stora upptäckt, trots att nyblivna Nobelpristagare ofta drar på sig en svärm av opponenter.

 

Däremot är det uppenbart att de här sambanden är ganska okända också för människor som är politiskt kunniga och ofta brukar kallas "experter". Trots efterforskningar har jag inte hittat någon enda bok i något enda annat land som redovisat forskningen på de tre områdena. I år utvecklade jag erfarenheterna i en föreläsning på Wissenschaftskolleg zu Berlin. Ingen enda av professorerna eller docenterna där, från något av det dussin länder som var representerade, hade tidigare hört de tre teserna föras ihop till en slutsats om vårt sekel. Den diskussion som utvecklades blev i stället: varför undanhåller man oss de här insikterna, som tagna tillsammans ger en mycket tydligare bild av människans villkor?

 

Kanske kan några slutreflexioner belysa ett tänkbart svar. I sin nya bok, Reflections on a ravaged century, öppnar den 82-årige Robert Conquest ett antal perspektiv på 1900-talet. Conquest är ju en av vår tids främsta historiker. Med sina ungefär 20 verk om kommunismen och Sovjetunionen har han troligen lärt oss mer om ämnet än någon annan forskare. Den första upplagan, 1968, av boken Den stora terrorn hånades av marxisterna på den tiden. Nu är den en klassiker, beundrad av främst ryska historiker, som förvånas över att någon i Västerlandet förstod Stalin-tiden bättre än de själva.

 

Den här gången vandrar Conquest fritt genom 1900-talet och funderar över vår tid. I slutkapitlet räknar han upp ett antal framtida, stora hot mot civilisationen. Förskräckande är spridningen av kärnvapen och långtgående missiler till gangster-stater som Irak och Nordkorea. Ryssland och Kina är i dag oförutsebara nationer, som kan utvecklas på ett så farligt sätt att det ställer väldiga, nya krav på Förenta staternas ledning. Vissa kaotiska områden, inte minst i Tredje världen, kan drabbas av politiska sammanbrott, misär och banditmentalitet på sätt som hotar också demokratierna. Behovet av upplyst ledarskap från politikerna i väst förblir lika avgörande som under det kalla kriget, menar Conquest.

Men framför allt varnar Robert Conquest för ideologiska galenskaper och bristande insikter, som kan drabba just de fria länder, som avgör mänsklighetens framtid. Om revolutionsromantik åter börjar dominera bland intellektuella och akademiker i väst, ligger vi illa till. Anta att sekulära religioner, präglade av fanatisk utopism, än en gång smittar stora delar av vår så kallade "intelligentia"! Då kan konsekvenserna bli lika obehagliga för väst som medlöperiet med kommunismen har varit, trots att slumpen och lyckosamma valutslag efter andra världskriget då kom att hindra de största olyckorna.

 

Utförligt varnar Conquest för västliga medlöpare till totalitära idésystem. De har undergrävt motståndet mot och kunskaperna om bland annat Stalins Sovjet, Maos Kina och Castros Kuba. Lita aldrig på författare, akademiker, journalister och intellektuella! Conquest visar hur stora delar av de grupperna gång på gång under 1900-talet känt sig lockade av irrationella och våldsamma läror och ännu mer brutala regimer. De har varit "förrädare mot det mänskliga tänkandet", skriver han, deras självbedrägerier och bristande empati har haft massiva och långsiktiga följdverkningar för våra samhällen.

 

Så många i väst är fortfarande förstående och förlåtande inför moraliska brott på ideologiska grunder, säger Conquest. Han talar om "the awful cocktail party chic of tolerance towards totalitarianism". Den inställsamheten har inte försvunnit för att Berlin-muren gjorde det.

 

Sverige har varit ett av kommunist-medlöperiets mest utsatta länder, även om vårt inflytande i världspolitiken lyckligtvis varit obetydligt eller obefintligt. Jag kan inte låta bli att hänvisa till den serie TV-intervjuer, som just nu lär spelas in i Malmö. Författaren Henning Mankell har fått välja ut de fyra debattörer som "betytt mest för honom".

Det är en bedårande grupp av medlöpare, som nu åter i TV ska sprida sin visdom. Henning Mankell (som senast organiserade det upprop som förbannade Natos motstånd mot det serbiska mördandet i Kosovo men inte sade ett ord av kritik mot Milosevic) intervjuar alltså P-O Enquist (som extatiskt hyllade Pol Pot när de röda khmererna inlett folkmordet i Kambodja), Anders Ehnmark (en tidigare kommunist, som på 80-talet hedrade Nordkorea), Sven Lindqvist (en socialist som gett ut en bok om att Hitler utplånade Europas judar, inte för att han var antisemit utan av ekonomiska skäl) och, naturligtvis, Jan Myrdal (som sökt visa hur klok Stalin egentligen var, som skrivit en rad hyllningsböcker till Mao, Pol Pot och Albaniens diktator Hoxha och på senare år försvarat Faurisson som förnekar Förintelsen). Det är väl just sådant som Conquest syftar på, när han talar om denna "avskyvärda och moderiktiga cocktail-party-tolerans mot totalitarismen".

 

Till slut: nog är det märkligt att liberalismen står mycket starkare i dag än vid förra sekelskiftet. Trots att den demokratiska tanken gång på gång tvingats möta och bekämpa 1900-talets fruktansvärda uppfinning, den totalitära staten, är antalet fria nationer på jorden nu fler än någonsin förr. Men måtte den insikten, tio år efter Murens fall, inte lura oss till överdrivna förhoppningar och historielös nonchalans inför farorna.

 

Liberalismen -- i meningen det öppna samhället -- är alltid hotad och kommer att så förbli. Demokratin har ändå lyckats tränga tillbaka kommunismen och i stort sett besegrat fascism, nazism, kolonialism och åtskilliga andra mördande, krigande och förtryckande idésystem. Men vi vet också att andra sorters diktaturer har brett ut sig, och att de snart förfogar över mer fruktansvärda vapen än någonsin förr. Inte minst de biologiska stridsmedlen kan bli framtidens fasor. Murens fall var ingen slutseger, bland annat därför att slutsegrar aldrig ges till liberaler. Det som återstår för oss är nu som förr: ständig vaksamhet och beredskap till motstånd.

 

Om de fria länderna samverkar, är de svåra att besegra, men om de splittras är utgången oviss. Den slutsatsen inger kanske inte optimism om framtiden men däremot en viss förtröstan.